Uganda – The pearl of Africa Del.3

Det var nyårsafton i en naturcamp nånstans i närheten av Queen Elisabeth NP  i södra Uganda. Vad kunde vara bättre än att börja året på resande fot? Förmodligen ingenting.

Campen serverade trerätters runt lägerelden och en brokig skara människor från världens alla hörn firade in klockslaget runt elden. Själv firade jag tolvslaget med en tysk cyklist som cyklade runt i Östafrika under en månads tid. Jag tänkte ge upp vid halv tolv och gå till sängs men tysken övertalade mig att stanna kvar och bjöd på många roliga storys runt elden. Men om vi backar bandet några timmar så hade hela dagen spenderats i nationalparken…

Nyårsafton

Nyårsafton

Vi hade klivit upp tidigt. Som man alltid gör när vilda djur står på dagsagendan. Denna del av Queen Elisabeth NP var inte alls lika djurrik och imponerande som Murchison uppe i norr. Men visst fanns här djur. Kobs (Antiloper), Vattenbockar och även en Hyena som sprang runt i gryningsljuset och letade nått ätbart var det vi såg nästan omgående.  Långt där borta på en sten satt ett Lejon och spanade. Långt avstånd. Kikaren avslöjade att det var en grupp med 8-10st Lejon. De hade jagat på natten och vilade nu ut samtidigt som gryningsljuset övergick till morgon.

En Vattenbock med sina vackra spiralformade horn

En Vattenbock med sina vackra spiralformade horn

Lejon Vs. Hyena. Lägg märke till de fyra Hyenorna som tittar upp i gräset

Lejon Vs. Hyena. Lägg märke till de fyra Hyenorna som tittar upp i gräset

Vi hamnade sedan i den lilla fiskebyn Kasenyi som ligger inne i nationalparken längs med stranden mot Lake George. En by som haft tragiska problem med Kolera de senaste åren till följd av sanitära problem. Här går man på toaletten i en plastpåse som man sedan slänger i byns utkanter. Detta får till följd att den ena Koleraepidemin efter den andra avlöser varandra. Byn har även på senare år förlorat flera stycken barn till förmån för krokodilerna i Lake George när de är nere och hämtar vatten i sjön. En tragisk by på många sätt och vis. Men även en verklighet för många människor. En verklighet så främmande och avskiljd från min egna trygga värld. En av de största behållningarna av att resa är för mig att få en inblick i den här världen. I den lilla fiskebyn Kasenyi kom den väldigt nära…

Huvudgatan i Kasenyi

Huvudgatan i Kasenyi

Bybor

Bybor

Det finns i dag ett projekt för att stödja den här byn. EU är även de inblandade och har b.la stått för en vattenbrunn för dricksvatten. Nästa steg är alltså att få bukt med de sanitära oegentligheterna. Men idag var det alltså nyårsafton. Det skulle såklart firas även här, byn hade gått ihop och slaktat en ko. Ikväll skulle det festas i Kasenyi!

En ko slaktas till kvällens nyårsmiddag. Killen med transistorradion bjuder på musik under tiden :)

En ko slaktas till kvällens nyårsmiddag. Killen med transistorradion bjuder på musik under tiden 🙂

Själv åkte jag vidare till till en annan del av parken. Till Kazingakanalen. En flod mellan Lake George och Lake Edward. En fantastisk del av nationalparken. Om den tidigare delen av parken va lite småtråkig så sprudlade kanalen av liv! Det är tydligen här alla djuren är…  Tog en båttur längs med kanalen under ett par timmar och kameran gick varm.

En Gråfiskare på spaning i Kazinga channel

En Gråfiskare på spaning i Kazinga channel

När vi kommit till kanalens ände vid Lake Edward var det en stor fight på gång. Och då menar jag stor… Två Elefanthanar hade råkat i luven på varandra och slogs i vattenbrynet. Som vanligt avgick den ena med segern medans den andra fick dra på sig dumstruten och skämmas.

Den förlorande Elefanten blev helt galen av nederlaget. Han började trumpeta, vifta på de gigantiska öronen och han gjorde även utfall mot vår båt. Han var så arg att han inte visste vart han skulle ta vägen. Jag skulle rent av kalla honom för en dålig förlorare…  Tydligen var det här mer än enbart en förlust mellan två Elefanter. Det här var viktigt. Han vägrade acceptera sitt nederlag… Själv satt jag på första parkett i en båt på Kazinga Channel och iakttog showen.

Elefantfight i vattnet!

Elefantfight i vattnet!

Förloraren flyr så vattnet yr med svansen (snabeln) mellan benen

Förloraren flyr så vattnet yr med svansen (snabeln) mellan benen

Krokodiler, bufflar, flodhästar och hundratals fåglar kantade även dem Kazinga channel och den här nyårsafton som sedan avslutades runt lägerelden vid campen är en nyårsafton att minnas. Tänk er en tråkig middag hemma i Svedala med några pang,pang raketer istället…hua, hemska tanke! Jag hoppas kossan i fiskebyn Kasenyi smakade bra…

DSC_0309test

Det större djur som dödar flest människor i Afrika

Ungen är endast 4 dagar gammal

Ungen är endast 4 dagar gammal

På nyårsdagen bröt vi upp från campen och lämnade tidig morgon för staden Kisoro längst i söder på gränsen mot Rwanda. Detta hörn där Uganda, Rwanda och Kongo möts är den sista hemplatsen för Bergsgorillor i världen. Landskapet ändrades nu ännu mer och det blev både bergigare och kyligare. Vägen gick alltsom oftast på över 2000 meters höjd. Grönt och frodigt tack vare de nästan dagliga regnen i området.

Den kanske största lunchen i mitt liv där jag åt 1/4-del av maten i Kabale blev ett välbehövligt stopp i en annars lång dag i bilen. Tidig kväll rullade vi in på det klassiska Travellers Rest Hotel i Kisoro. Det var här Dian Fossey bodde när hon inte var uppe i bergen hos gorillorna. Det var här hon gjorde sitt pappersarbete och hämtade energi för den fortsatta kampen mot tjuvskyttar. Dian Fossey mördades 1985 och ligger nu begravd med de gorillor som föll offer för tjuvskyttarna. Hennes sista rader i dagboken innan döden lyder:

När du inser värdet av allt liv, bry dig mindre om vad som varit och koncentrera dig mer på att bevara framtiden

Det är med stor ödmjukhet jag stegar in på Travellers Rest och ser alla tidningsurklipp och foton. Samt att jag och resten av världen nu har förmånen att besöka dessa fantastiska Bergsgorillor, mycket tack vare Dian Fossey´s outtröttliga arbete.  IMG_3085test   Det blev en promenad i Kisoro i jakt på att hitta internetuppkoppling. Något jag nu varit utan sedan starten i Entebbe. Det fanns på ett guesthouse och en timmes surfande för att ta reda på vad som hänt i omvärlden gjorde susen för nyfikenheten.  Morgonen därefter åkte vi ytterligare 2 timmar på slingriga små lervägar upp i bergen mot Bwindi´s ogenomträngliga nationalpark (ja, namnet är faktiskt sådant).

De dimhöljda bergen

De dimhöljda bergen

Dimman låg som en matta över bergen. Den svepte in bergen i ett mystiskt täcke. Nånstans där finns dom, de dimhöljda bergens gorillor. Jag skulle besöka Busingye-gruppen i södra Bwindiskogen. En relativt ny grupp. De bröt sig ur en större grupp på 26 gorillor i juni 2012 och består nu av nio stycken djur som leds av den dominerande silverbacken Busingye. Namnet betyder ”fred” och syftar på att uppbrottet från den större gruppen gick fredligt till. Busingye tog helt enkelt med sig lite honor, yngre hanar och ungar och startade en egen grupp.

Bwindis ogenomträngliga skog

Bwindis ogenomträngliga skog

Det tog inte lång tid att förstå varför namnet på skogen är som det är. Terrängen är den värsta jag någonsin vandrat i. Brant, snårigt, taggigt och lianer som hela tiden virade sig fast i fötterna. Det var i stort sett omöjligt att röra sig framåt. Ändå var det just detta vi gjorde. Våra guider gjorde sitt bästa med macheten för att röja väg. Jag ramlade, kämpade mig upp och ramlade igen. Vid nått tillfälle hängde jag i branten med ett stadigt grepp om någon rot jag fått tag på när jag tappade fotfästet. De har ju i alla fall valt en oländig terräng dessa Bergsgorillor. Hur kan de själva röra sig i detta? 

Men helt plötsligt satt de där!

DSC_0327test

Hona med sin unge

DSC_0345test

Hej!

Silverryggen Busingye var lite blyg av sig. Trots att han är den största och starkaste i skogen ville han inte riktigt visa sig. Han satt och spanade över sin grupp och säkert över oss. Så att allt gick rätt till. När gruppen rörde på sig lät han alla gå före och när han räknat in alla medlemmar så gick han sist i ledet. 

En av guiderna i den värsta bush jag någonsin befunnit mig i.

En av guiderna i den värsta bush jag någonsin befunnit mig i.

Till slut efter mycket letande och halva skogen nedröjd av en machete kom vi nära silverryggen Busingye. Han gillade det inte riktigt till en början utan gjorde ett anfall mot en av guiderna. Då en Bergsgorilla aldrig nånsin gör något mer än markerar sin närvaro, sin ställning och sitt revir så stod guiden kvar, precis som man ska göra, och slog med en lång trädpinne i marken. Detta fick Busingye att lugnt sätta sig ner och spana över sin grupp igen. 

Silverryggen Busingye. Man ska aldrig titta en dominant silverrygg i ögonen... Det ses som ett hot.

Silverryggen Busingye. Man ska aldrig titta en dominant silverrygg i ögonen… Det ses som ett hot.

En timme är det som gäller. Det är den tiden man får tillsammans med Bergsgorillorna. Detta för att störa minimalt.  Timmen gick snabbt. Ingen ville lämna. Jag sade ”Hej då” till silverryggen och hans grupp och önskade dem lycka till i livet.  Det ser ganska bra ut för Bergsgorillorna idag. Det finns ca 750st kvar, varav ca 300 här i Bwindiskogen, resten i Rwanda och Kongo. Beståndet ökar dessutom. Långsamt men stabilt. 

Gorillaungen tyckte det var skoj att kasta mossa

Gorillaungen tyckte det var skoj att kasta mossa

Det finns såklart hot också. Oroligheterna i Kongo är ett stort problem. Där saknar Bergsgorillorna idag skyddet de har i Rwanda och Uganda. Och de sistnämnda länderna är ju inte heller direkt kända för att vara långsiktigt stabila länder. Det har ju historien visat. Låt hoppas att framtiden har annat att erbjuda och ännu en gång kommer jag att tänka på Dian Fossey´s sista rader i dagboken.

Den rådande säkerheten i gränstrakterna mot Kongo gjorde att vi hade med oss vakter med skarp ammunition.

Den rådande säkerheten i gränstrakterna mot Kongo gjorde att vi hade med oss vakter med skarp ammunition.

Resan här i Uganda är nu nästan över. En tio timmar lång resa tillbaka till Kampala avslutade denna roadtrip.

Huvudstaden som växt ohämmat det senaste decenniet och idag har 1,8 milj invånare. Varken vägar, kommunikation eller nånting annat har hängt med denna explosion i befolkningsökning. Det är fullständig kaos i Kampala. Alldeles för mycket trafik och människor på för liten yta.

Tog en promenad längs huvudgatan på Kampala Road i jakt på mat. I takt med att solen gick ner över staden så tog även min resa slut.

Resans sista bild. Solnedgång över Kampala

Resans sista bild. Solnedgång över Kampala

Annonser
av travelante

One comment on “Uganda – The pearl of Africa Del.3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s