Alaska – The last frontier #4

Morgonen var klar. Solen va redan uppe när jag 07:00 var på väg till småbåtshamnen i Auke Bay, 1 mil utanför Juneau. Kapten Nick skulle ta mig ut och göra det Alaskaborna gillar allra mest, fiska Lax!

Vi var fyra stycken. Ingen av oss hade fiskat Lax innan och alla hoppades på sitt livs första…

Kapten Nick var en kille i höga 20års åldern som älskade att fiska. Under säsong tar han ut sådana som mig ut i bukten och trollar efter Lax i princip varje dag. Dagen innan hade han varit ledig. Vad han gjorde? Fiskade såklart 🙂

Det är ingen slump att en känd slogan i Juneau är: ”We are a drinking city with some serious fishing problems”

Vi gasade på i ca 1 timme tills vi hittade Sardinstimmen. Vi såg dem som stora bollar på ekolodet. Nick garanterade att under dessa gigantiska sardinstim går det alltid Lax. Matbordet var alltså dukat, platsen var hittad. Nu var det bara att slänga i betena och vänta…

Hemma i Sverige kan det gå en vecka mellan varje Lax. Här  dröjde det 15 minuter innan första hugget kom…

Sen ett till… och ett till…

Under tre timmar fångade vi 24 Laxar! Helt sjukt…

Hundlax på ca 5kg

Hundlax på ca 5kg

Jag försökte föklara för Nick över hur otroligt lyckligt lottade de är här i Alaska över att ha dessa fiskevatten och detta hav fullt av liv. Han var väl medveten om det och ödmjuk inför det faktum att det en dag kan komma att ändras. Den största Laxarten, Kungslax har nämligen gått ner i antal ganska kraftigt och fisket efter dessa är nu kraftigt begränsat. Vi fick heller ingen Kungslax men en mängd andra arter som Hundlax, Puckellax, Silverlax och Dolly varden. Den sistnämnda en havsvandrande Röding.

Vid ett tillfälle högg det på alla fyra spön samtidigt! Total kaos utbröt i båten och även Kapten Nick tyckte det var ett helt okey fiske… 🙂

Det var fyra stycken Cohos (Silverlax) av fin storlek som satt på och vi lyckades faktiskt med konststycket att få upp alla i båten. Håvmannen gjorde ett gediget jobb här…

Cohos (Silverlax) som alla valde att hugga samtidigt

Cohos (Silverlax) som alla valde att hugga samtidigt

Vi fick Lax upp till 7kg och det blir helt enkelt inte bättre laxfiske än såhär någonstans i hela världen. Ett makalöst fiske!

På eftermiddagen tog jag kabinbanan upp på berget som vakar över Juneau. En del vandringsleder finns här och jag spenderade några timmar i bergen vars utsikt var helt i klass med fisket tidigare under dagen.

Juneau långt där nere. Från vandringsleden.

Juneau långt där nere. Från vandringsleden.

IMG_2958test

Jag visste att det fanns Svartbjörn här i bergen omkring Juneau. Ganska gott om dem också. Så jag höll ögonen öppna men tyvärr ingen lycka. Utsikten och det vackra vädret var ändå en utmärkt slutpunkt på en enastående fiske och vandringsdag!

Nästa morgon, som blev precis lika tidig som den förra. Varför slösa bort sin dyrbara tid med att sova? skulle jag ta mig upp på Mendenhallglaciären. Denna glaciär är 19km lång och börjar från den femte största ismassan i den västra hemisfären, Juneau icefield. Den här inlandsisen är källan till 140 glaciärer av olika storlekar och ismassan är på sina ställen över 1km tjock.  Mendenhall är alltså en av dessa och mitt mål för dagen att utforska.

Glaciärer har länge fascinerat mig och jag stod inför valet att antingen vandra dit, fyra timmar enkel väg eller att ta en helikopter som skulle släppa av mig alldeles nedanför isfallet långt upp på glaciären. Valet var dyrt, men enkelt. Det blev helikopter upp på Mendenhall!

Juneau Icefield

Juneau Icefield

En fantastisk flygtur började över bergen där vi såg en grupp snöfår hoppa omkring. Vidare ut över den 1km tjocka inlandsisen för att sedan sätta siktet mot Mendenhallglaciären där piloten med van hand satte ner oss mjukt på den hårda glaciärisen.

Piloten vinkade adjö och sade ”vi ses om 6 timmar”. Helikopterljudet försvann i fjärran och endast den berömda kalla glaciärvinden gjorde att den berömda tystnaden aldrig infann sig. Där glaciärer går brant nedför i s.k isfall existerar nästan alltid en form av glaciärvind. Den uppkommer genom att varm luft tränger ner den kalla luften som bildas från isen och som då får den kalla luften att blåsa längs med isen. Den är kall, ganska otrevlig men den hör till…

Min helikopter på Mendenhalglaciären

Helikoptern som besparade mig fyra timmars vandring upp på Mendenhallglaciären

Det var jag, guiden och ett par till som satte på oss isbroddar, greppade isyxan och spände hjälmen. Vi var redo för sex timmars utforskning av glaciären!

Det som såg ut som en ganska slät vit filt från luften och även från vår startpunkt blev helt plötsligt som en ogenomtränglig isvägg när vi äntrade isfallet. Isyxorna kom verkligen till användning för att överhuvudtaget ta sig fram.

Guiden på väg upp...

Guiden på väg upp…

Isens värld är en föränderlig värld. Här ser det aldrig likadant ut från den ena dagen till den andra. Det är kanske därför jag gillar isen. Det är alltid nånting nytt. Grottor, vattenfall, olika färger och formationer. Isens värld har alltid nånting spännande att bjuda på bakom nästa krök. Att det sedan inte är en helt ofarlig plats att vistas på ger det hela en extra udd.

Vi hade självklart den säkerhet som behövdes i form av utrustning och säkerhetsrep och med hjälp av detta tog vi oss en bra bit upp i isfallet. Vid ett tillfälle tappade jag greppet. Isyxan lossnade ur dess grepp och jag föll handlöst ifrån isen. Repet tog omedelbart tag i mig och jag dinglade nu enbart i detta innan jag återigen satte yxan med ett hårt hugg i isväggen. Kabinhakarna, repet och säkerhetssprintarna höll, det var väl tur 🙂

Jag på väg upp...

Jag på väg upp…

Helikoptern kom sedan åter efter sex timmar och flög oss ifrån detta fantastiska islandskap.

Kvällen i Juneau slutade på någon uteservering i den sköna kvällssolen. Det blev en glass som efterrätt samtidigt som jag innerligt hoppades att få se Späckhuggare imorgon när jag skulle ta mig ett tiotal mil utanför Juneau i ett fjordsystem som heter Tracy Arms. Jag har letat länge efter dessa djur men aldrig haft turen att korsa dess väg. Jag gick och lade mig med en bra känsla.

Det var en lång båtfärd. Men vacker.

Lodräta bergsväggar stupade rakt ner i den av glaciärerna grönfärgade fjorden som är närmare 5 mil lång. Vårt mål var att ta oss in till dess slut. Till Saywerglaciärerna.

Tracy arms fjord

Tracy arms fjord

Naturen var otillgänglig, brant och avlägset. Det enda sättet att ta sig in här är via båt.

Även här skulle det vara vanligt med Svartbjörn i området som ibland tar sig ner till vattnet längs med ”hemliga” stigar för att kalasa på vad ebben avslöjar i djupet. Jag höll mina ögon öppna och kameran beredd…

Plötsligt gör båten en tvär gir till höger och stannar motorerna. Är det en Björn?

Kaptenen säger: ”I think we have a group of Orcas at the right hand side of the boat”

Späckhuggare eller som det heter på engelska, Killer Whales. Det senare är ju en aning coolare namn på dessa vackra och lite mystiska djur!

Mitt första möte med dessa vackra djur!

Mitt första möte med dessa vackra djur!

Det var en ganska stor grupp av honor med ungar. På avstånd cirkulerade två mycket större individer. Två hanar med en ryggfena på närmare två meter! Tyvärr var de inte särskilt intresserade av att vare sig posera för min kamera eller vara särskilt sällskaplig runt båten. Vilket kanske är tur. Detta är ju trots allt vilda djur.

Det blev ett ganska snabbt möte, men ännu ett av mina mål med Alaska var nu avprickat i boken!

Fick med gruppen på ett videoklipp också och det är premiär för bloggen att presentera små videoklipp (Det kommer ett till lite längre ner.)

Otaliga vattenfall kastade sig utför de branta bergskanterna ner i vattnet och när vi nu började komma ganska långt in i systemet så började även isen komma. Saywerglaciärerna, två till antalet är ganska produktiva och trycker ut rätt mycket is i fjorden.

DSC_0277test

Väl framme så var det tjockt med is. Vi fick sick-sacka oss fram efter bästa förmåga och det small bra när isen slog emot skrovet på båten. Vi kom ändå väldigt nära glaciären. Så nära som man vågar med tanke på att detta är en väldigt aktiv glaciär. Noterade att små bruna prickar låg i mängder på isen. Säl!

Säl säl säl, överallt. De hade dessutom ungar.

Här hade vi också svaret på vad Späckhuggarna gjorde inne i detta långa fjordsystem. Matbordet var helt enkelt dukat för dem.

Säl i hundratals...

Säl i hundratals…

Någon mår uppenbarligen ganska bra.

Någon mår uppenbarligen ganska bra.

När motorerna slagits av var det endast ljudet från glaciären som återstod.

Detta mäktiga ljud! När is rör sig, spricker och förintas. Ett ljud man aldrig får nog av! Jag mindes Perito Moreno, Patagonien. Där jag stod i flera timmar och lyssnade på detta ljud och väntade på att isen skulle kalva.Här gick det snabbare. Stora isblock dånade rakt ner i vattnet nästan omedelbart när vi kom fram. Woaoow, det här är varför jag gillar dessa förstelnade floder som flyter fram med några centimeter per dag.

Saywerglaciären

Saywerglaciären

Japp, helt rätt... Saywerglaciären igen.

Japp, helt rätt… Saywerglaciären igen.

Vi stannade en timme ungefär vid skådespelet kring glaciären innan en lika lång hemfärd påbörjades och tio timmar efter avgång såg jag återigen Juneau´s byggnader långt där framme.

Tracy arms är verkligen värd den långa resan! Fullt i klass med Kenai fjords där jag började min Alaskaresa för två veckor sedan. Jag gick hem med ett leende, jag hade ju äntligen fått se mina Späckhuggare!

Jag hade nu en dag kvar här i Juneau och på min Alaskaresa. Men jag var långt ifrån mätt. Är man en naturnörd på en av jordens absolut mäktigaste vildmarker så är det omöjligt att inte vilja ha mer…och mer…och mer…

Jag kunde inte låta bli havet idag heller. Morgonen tillbringades med en grupp Knölvalar ute på Stephens passage och på eftermiddagen vandrade jag Perseverance trail som är en vandringsled som följer en gammal väg från den svunna guldåldern.

1880 hittade Joseph Juneau guld i en bäck. Ryktet spred sig och som så många andra städer i Alaska hade Juneau nu bildats pga en enda sak…GULDET.

Jag följde nu denna historiska ”väg” upp i bergen. Leden började med en varningsskylt om att det nyligen setts en Svartbjörnshona med ungar längs leden och om dessa påträffades skulle man iakta största försiktighet. Jag höll tummarna att vi skulle springa på varandra. 

DÅ, bröts det guld i början av 1900-talet. NU, Vandring i världsklass

DÅ, bröts det guld i dalen här nedanför i början av 1900-talet. NU, Vandring i världsklass

Tyvärr mötte jag aldrig denna Björn som det varnades för. Däremot hade jag en fantastisk kväll i bergen kring Juneau.

Dessutom min sista kväll. Min tid här i Alaska är över och det har varit i mångt och mycket en fantastisk naturupplevelse. Jag brukar nästan aldrig säga att jag ska komma tillbaka. Världen är alldeles för stor och jag alldeles för nyfiken för att åka tillbaka till samma platser. Jag kan bara påminna mig om att jag sagt dessa ord två gånger tidigare. På Nya Zeeland och i Himalaya.

Himalaya har jag också mycket riktigt återvänt till.

Alaska är stort. Gigantiskt stort. Alaska´s kust är längre än hela övriga Usa´s kustlinje tillsammans. Det finns så mycket vildmark kvar här. Inte minst i norr med tundran och Isbjörnar. Det här blir tredje gången:

Alaska jag kommer tillbaka!

Annonser
av travelante

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s