Alaska – The last frontier #3

Vägen tillbaka från Homer till Anchorage var som natt och dag mot för när jag körde samma väg en vecka tidigare. Då, en gråmulen sörja och en undran vad jag givit mig in på. Nu, klarblå himmel, T-shirt och där jag faktiskt såg hur omgivningarna såg ut! Vädret hade vänt totalt! Härligt!

Jag följde Turnagain arm som är ett långt sund ända in till Anchorage. Den överlägset största staden i Alaska.

Jag stannade lite här och var längs vägen. Bland annat såg jag två vita prickar som rörde sig på en brant klippvägg längs vägen. Som om två snöbollar kommit i rullning. Vad var detta?

Två Amerikanska snöfår, som i vardagsmun går under namnet ”bergsget” sprang omkring där uppe. De lekte någon slags följa-john-lek och jag studerade detta i ett tiotal minuter och kan även bocka av arten Amerikanskt snöfår på min artlista 🙂

Framme i Anchorage så tillbringade jag eftermiddagen och kvällen med att promenera runt i staden, ta det lugnt och titta på folk i den varma kvällssolen. Jag fick aldrig någon riktig ”feeling” för staden. Jag vet inte varför. Kanske för att jag fortfarande var i nån sorts vildmarkskänsla eller kanske för att det helt enkelt var en ganska sliten amerikansk större stad.

Dagen efter lämnade jag depåstoppet Anchorage och åkte vidare mot Valdez. En resa på ca 50 mil.

Vägen var vacker. Sträckan Palmer – Glenallen gick igenom oändlig granskog i kuperad terräng upp mot över tusen meter över havet.

DSC_0249test

Både trafiken och byarna försvann ganska snabbt efter Palmer och känslan av vild natur var påtaglig.

Alaska´s själ, naturen!

Alaska´s själ, naturen!

Efter Glenallen svänger vägen söderut. Den skiftar också karaktär. Från den djupa granskogen till berg och glaciärer.

Vägen letar sig igenom Chugach-bergen genom Thompsonpasset.

DSC_0252test

Chugach-bergen tornar upp sig framför mig…

Thompsonpasset är den plats i Alaska som får mest snö varje vinter. I genomsnitt 14 meter per år!  Detta gör att laviner blir vanliga och varje år drabbas området av en mängd dödsfall just på grund av detta.

Jag blev hänförd av området. Jag tänkte på vackra vägar som jag åkt genom åren. De är många och det är svårt att ha en rättvis bild, men vägen är absolut top 5. Förmodligen top 3.

En av de vackraste som jag någonsin åkt!

DSC_0255test

Nånstans i bergen nära Thompsonpasset

En nedförsbacke på ca tusen meter och bergen lämnade sakta min backspegel och några hus ploppade upp längs vägen. Dessa hus blev fler och fler och en halvmil senare var jag framme i det lilla samhället (4000 inv) Valdez.

IMG_2847test

Valdez är en riktig fiskestad. Både kommersiellt och sportfiske. Det är såklart Laxen man är ute efter i Prince William sound. Även oljeindustrin är påtaglig i staden. Hamnen är isfri året om och det går en pipeline från Prudhoe Bay vid norra Ishavet, rakt igenom Alaska och ner hit till Valdez för vidare transport med stora oljetankers.

Trots sin litenhet så var samhället ganska livligt. Som vanligt är det mest rörelse i och omkring småbåtshamnen. Det var tidig kväll när jag vandrade hit för att titta på vad som försegicks. En strid ström av fiskare återkom efter en dag på havet. Fiskelyckan verkade ha varit väldigt, väldigt god! De flesta kom in med ett leende.

Alaska har verkligen fantastiska fiskevatten!

IMG_2857test

Hälleflundra, Rockfish och Långa? tillsammans med glada fiskare efter en dag på Prince William sound

IMG_2869test

Klassisk fiskebåt efter Lax

Jag själv var varken här för olja eller för att fiska. Även om det senare lockade ett fiskehjärta otroligt mycket när jag stod och tittade i småbåtshamnen. Jag var här för att paddla havskajak och för att utforska Prince William sound.

Detta tänkte jag göra vid en av Alaskas största tidvattensglaciärer, Columbiaglaciären.

Prince william sound lämpar sig perfekt för denna aktivitet då de smala sunden, fjordarna, vikarna och de höga bergen runt omkring gör hela området skyddat ifrån stark vind och höga vågor. Dessutom finns det otroligt mycket att se och upptäcka i en havskajak i dessa områden.

Morgonen var strålande! Inte ett moln på himlen och Prince William Sound låg så spegelblankt att bergen speglade sig i havet. En perfekt dag för lite kajaking!

Det är en bra bit ut till Columbiaglaciären och en båtfärd på ca 1½ timme är ett måste för att ta sig dit. Vi blev avsläppta på strandkanten med kajakerna och vi vinkade ”hej då” till båten. Återigen infann sig den där magiska vildmarkstystnaden som jag berättade om i Katmai NP när båtmotorn sakta avlägsnade sig.

IMG_2875test

Columbiaglaciären har haft en sorglig utveckling sedan början av -80 talet, där den faktiskt är en av världens snabbast krympande glaciärer i dagsläget. År 2001 backade den i genomsnitt hiskeliga 30 meter per dag! och sedan 1982 har dess längd minskat med 16km samt 400 meter på tjockleken.

Tidvattensglaciärer har den här typen av livscykler så det är i sig inget konstigt. Forskarna anser dock att den extremt snabba minskningen beror på det varmare klimatet. Den förväntas fortsätta sin minskning av isvolymen fram till 2020 för att sedan börja växa igen. Låt oss hoppas det!

Låt även den framtida generationen få uppleva dessa häftiga naturfenomen.

Platsen vi nu stod på bestod av grus och småsten som glaciären fört med sig och dumpat vid dess front när den 1982 började sin väg tillbaka. Det har nu bildats som en lagun mellan den här grusbarriären och glaciärens nuvarande front. I denna lagun tänkte vi alltså paddla.

Columbiaglaciären långt där borta. Fotot är taget där den befann sig 1982.

Columbiaglaciären långt där borta. Fotot är taget där den befann sig 1982.

Vi paddlade runt bland isbergen i denna lagun i kanske 4 timmar. Det var varmt, det var otroligt varmt.

Isen fungerade som ett kylande element och den lilla bris som ibland gjorde sig påmind fick mig att inte glömma bort att jag faktiskt befann mig på nordliga breddgrader.

Det var lågvatten och många av isbergen hade gått på grund och ett par av dessa valde att falla ihop framför min kajak som om de var ett levande ting. Häftigt. Vi fick strikta instruktioner att hålla oss på avstånd ifrån isbergen. Just på grund av rasrisken.

Ett par sälar tittade nyfiket upp. Spanade lite på oss för att sedan stänga igen näsborrarna och försvinna ner i det iskalla vattnet. Vi var nog inte så roliga ändå…

På paddling bland instabila isberg

På paddling bland instabila isberg

IMG_2896test

Efter fyra timmar och lite lunch lämnade vi ”isbergslagunen” och paddlade längs med kusten. När isen försvann steg temperaturen ännu mer och det var säkert 22-23 grader varmt. Jag kände mig så värd detta efter de första fyra dagarnas miserabla väderlek. Vi paddlade upp längs med en liten å för att se om vi skulle hitta något spännande.

En ung Vithövdad havsörn satt och följde vår färd på toppen av en gran och en Flodutter, som inte alls är särskilt vanlig här, sprang längs å-kanten och sökte föda. Det slog mig återigen vilket otroligt djurliv Alaska faktiskt har.

Ser ni de tre kajakerna som paddlar längs med strandkanten i Prince William sound

Ser ni de tre kajakerna som paddlar längs med strandkanten i Prince William sound?

Båten som 8 timmar tidigare hade släppt av oss hade nu återvänt och väntade på oss lite längre bort. Det var dax att plocka upp kajakerna och återvända till Valdez. Ännu en fantastisk dag i Alaska var till ända. 

Ja, det var faktiskt så att hela min bilresa här nästan hade kommit till sista stoppet. Jag återvände till Anchorage dagen efter och lämnade tillbaka min bil. Men min Alaskaresa var långt ifrån slut.

Jag flög vidare till sydöstra Alaska och delstatshuvudstaden Juneau. Flyg är det enda sättet förutom båt, att ta sig hit. I princip hela sydöstra Alaska är väglöst och det kan ju te sig en smula märkligt att man väljer att ha delstatens huvudsäte på en sådan plats. Det har också varit föremål för debatt och 1994 hölls en folkomröstning huruvida man skulle flytta delstatshuvudstaden till Wasilla norr om Anchorage som ju är den överlägset största staden (Hälften av Alaskas befolkning bor ju här) men det blev ett nej med knapp marginal och politikerna fortsätter att sitta i Juneau.

Här skulle jag tillbringa mina sista fyra dagar.

IMG_2919test

Jag gillade Juneau direkt!

Den överlägset mysigaste staden jag besökt i Nordamerika. Låga byggnader hade vackert tryckts in mellan en lång vik och bergen som omgärdade staden. Jag kände efter fem minuter att här kommer jag att trivas.

Juneau

Juneau

Gick runt i staden som inte är större än att du enkelt täcker den till fots och kollade vad som fanns. Det dröjde inte länge förrän nått väldigt amerikanskt fångade min uppmärksamhet, Självklart skulle denna lilla pärla ha en riktig amerikansk ”vilda western”-saloon! Det fattades ju bara det 🙂

Jag förstår verkligen att Juneau är känd som den vackraste staden i Alaska!

IMG_2916test

Jag hade planerat in en hel del här i Juneau. Vandringar, fiske, glaciärer, valar…

Det finns hur mycket som helst att pyssla med. Vildmarken är aldrig långt borta i Alaska.

Jag satt i den varma kvällssolen och åt en pizza. Tänkte på livet. Det var en bra känsla. Önskade det alltid var såhär. Alaska hade verkligen börjat göra nånting med mig, nånting bra. Solen gick ner och samtidigt med den tog både pizzan och colan slut. Jag vandrade hemåt. Imorgon skulle jag upp tidigt och fiska mitt livs första Lax…

Får jag någon Lax? Jag ville ju också se både Späckhuggare och Svartbjörn, skulle jag lyckas med det här i Juneau-området? Och hur kommer det sig att jag skulle hänga i ett rep 10 meter ovanför marken?

Om det läses i nästa del, den sista!

Annonser
av travelante

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s