Marocko. Bland Minareter och Medinor – DEL 1

AAAALLLLAAAAAUUUUHHHHH AHKBAR!

AAAALLLLAAAAAUUUUHHHHH AHKBAR!

Böneutropet över Marrakech ekade över torget Djema El Fnaa. Det var första gången jag hörde de klassiska orden ”live”. Det var första gången jag befann mig i ett strikt muslimskt land (Bortsett ifrån Indonesien). Jag var i Nordafrika, jag var i Marocko…

Jag hade bestämt mig tidigt för att hostelet skulle hämta mig på flygplatsen i Marrakech. Jag anlände mitt i natten  och Marrakech´s Medina är ökänd för att vara helt omöjlig att navigera i som nykomling. För de som inte vet vad en Medina är så kan man säga att det är som ”Gamla stan”. I Princip alla större städer i Marocko har en Medina, alltså en ”Gamla stan”. Det var så städerna kom till för ofta över tusen år sedan. Det var Araberna som byggde dessa Medinor och omringade de med en mur. Sedan när Europeerna kom byggde dessa ut städerna utanför Medinorna och städerna växte.

Medinorna är det intressanta i städerna. Det är här det dagliga traditionella livet försegår och det är här själen finns i Marocko. Medinorna är som Labyrinter med smala gångar, ingen trafik finns.

Såklart fanns det ingen där när jag anlände mitt i natten. Jahapp… bara att ta upp mobilen och ringa. Inget svar.

Jag begav mig ut mot Taxichaufförerna och visste redan på förhand att jag var i en underlägsen förhandlingsposition angående priset. De visste naturligtvis att jag var fast på flygplatsen mitt i natten. Efter ett alldeles för högt pris blev jag körd så långt det gick. Men sen då? Vart i denna labyrint ligger mitt hostel?

En yngre herre kom genast fram och ville visa mig vägen. Jag hade inget val. Trots att jag visste att detta inte var säkert. Marrakech var helt öde och jag skulle följa med en okänd yngre man rakt in i de mörka labyrinterna. Jag befann mig precis i den situation jag på förhand hade bestämt att inte skulle få hända.

Rån förekommer, det visste jag. Dessutom stank mannen sprit. Jag gick efter med stor tvekan och höll avstånd. När vi närmade oss två personer i den mörka gränden så vände jag. Magkänslan var alltför dålig… Då plötsligt ropade personerna att hostelet var alldeles här bakom hörnet. Med tvekan så tittade jag runt hörnet och visst…där var det! Äntligen framme i Marrakech!

Vägen till hostelet genom de mörka gångarna

Vägen till hostelet genom de mörka gångarna

Jag tillbringade mina dagar i Marrakech genom att gå runt i medinan, titta på livet i största allmänhet och självklart spenderades även tid på Djemaa El Fnaa. Det berömda stora torget i Marrakech som i århundraden har fungerat som både en handelsplats och mötesplats för människor. Här har det alltid förekommit en stor ”show” och det hela når sin peak efter solnedgången då mängder med små matstånd dukar upp till fest.

Här spelas musik, dansas magdans, ormtjusare leker med sina Kungskobror, historieberättare samlar massor av nyfikna åhörare som samlas i en ring runt berättelsen, försäljare, apor, spådamer och som sagt en massa mat. Djemaa El Fnaa är en stor, stor show från början till slut.

Djemaa El Fnaa i solnedgången

Djemaa El Fnaa i solnedgången

Efter skymning så kommer maten fram på Djemaa El Fnaa

Efter skymning så kommer maten fram på Djemaa El Fnaa

En del är såklart till för att dra pengar ur turister men mycket är också väldigt äkta. Torget har fungerat som en handelsplats för människor i tusen år och kommer förmodligen göra så i tusen år till. Det var skoj att gå runt och titta vad som försegicks. Helt plötsligt plockade en man upp ett tiotal duvor som inte såg ut att ha fått vare sig vatten eller mat på väldigt, väldigt länge. Han lade ut sin röda Marockanska matta och placerade sina duvor där som började gå runt. Samtidigt började han berätta en historia på Arabiska och fler och fler anslöt. Efter några få minuter hade han säkert ett femtiotal åhörare och jag är väldigt nyfiken på vad den där historien handlade om…

Så där var livet på Djemaa El Fnaa. Varje kväll.

Man får se upp för Kungskobrorna

Man får se upp för Kungskobrorna

Kryddor i Marrakech

Kryddor i Marrakech

Vid solnedgången stannar allt upp. Magdansörerna slutar dansa, musiken slutas spela och ormtjusarna slutar trumpeta. Det är dax för den väldiga Minareten från Koutoubia Moskén som blickar ut över Djemaa El Fnaa att göra sitt böneutrop. AAAALLLAAAAUHHH AHKBAR! (Gud är störst). Om Marockaner i många sammanhang har brist på respekt mot både djur och andra människor så är det sannerligen ingen brist på respekt mot sin stora gud.

Koutoubia Moskén

Koutoubia Moskén

Djemaa El Fnaa har fungerat som en samlingsplats för människor i tusen år

Djemaa El Fnaa har fungerat som en samlingsplats för människor i tusen år

Läckerheterna som dukades upp varje kväll

Läckerheterna som dukades upp varje kväll

Jag klev upp alldeles för tidigt denna dag. En man vid namn Omar mötte mig och vi skulle ta oss upp i Atlasbergen tillsammans. Omar visade sig vara en ganska märklig filur. Ganska dålig på Engelska som många andra Marockaner (Det är ju Franska som gäller här) och med ganska udda åsikter.

Längs vår resa på de ringliga vägarna i Atlasbergen pratade han sig varm om både Mubarak och Khadaffi. Han tyckte det var otroligt synd att dessa två diktatorer nu var borta. När de fanns vid makten var det i alla fall lugnt i Nordafrika hävdade Omar. Nu är det bara ”crazy people” överallt. Ett speciellt agg hade han mot Egyptierna som han ansåg var den värsta sortens människor.

Han hyllade även sitt egna land Marocko som ett otroligt bra land och med ”världens bästa” kung. I Marocko skulle det minsann aldrig bli några oroligheter enligt honom. Till det var kungen alltför populär och bra.

Omar var som sagt en ganska märklig filur men harmlös och en bra chaufför. Jag skulle också få höra en helt annan bild av Marocko längre fram under min resa i landet.

På väg i Atlasbergen

På väg i Atlasbergen

Vägen upp mot den högsta punkten längs vägen ,Tichka-passet , va otroligt ringlig och krokig. Ja, det är rent av den mest svängiga väg jag någonsin åkt. Inte en enda rak punkt på vägen på 15 mil. Jag kände att illamåendet sakta men säkert växte fram.

Efter en stund var jag så åksjuk att jag vare sig kunde prata eller röra mig. Det kändes som om jag hade suttit 3 timmar i en berg och dalbana och visste varken upp eller ner. Vägen var hemsk! Riktigt hemsk. Jag har aldrig mått så dåligt nångång i mitt liv utan att spy.

Framme uppe på passet var det en befrielse att stanna till och vandra ut lite. Efter 10 minuter mådde jag bättre.

2260 meter, Tickha-passet

2260 meter, Tickha-passet

Efter passet tog vi av från den ”stora” vägen och svängde in på en sämre och mycket mindre, dock lika krokig, väg som skulle ta mig och Omar genom den otroligt vackra Ouniladalen mot dagsmålet Ait Benhaddou.

Vi stannade till i byn Telouet.

Telouet ligger på 1800 meters höjd och byn var ett givet handelsstopp via den forna handelsvägen genom Atlasbergen från Sahara till Marrakech. Här finns en s.k Kasbah. En Kasbah är en slags forna borg eller palats som de flesta större byar i bergen hade. Dessa palats var skyddade av en borg och här bodde regionens mäktigaste personer/familj. På den tiden styrdes alla områden i bergen lokalt från varje by och det man hade av värde skyddade man helt enkelt inne i dessa palats eller Kasbah´s som det heter.

Telouet-området i Atlasbergen

Telouet-området i Atlasbergen

Telouet´s Kasbah är en förfallen historia. Här bodde den mäktiga familjen El Glaoui men idag är palatset på väg att sönderfalla.

Det var ganska spännande att utforska ruinerna. Man fick tänka till vart man satte sina fötter för att inte förstöra något eller för den skullen braka igenom taket.

Telouet Kasbah, det forna palatset

Telouet Kasbah, det forna palatset

 Plötsligt kom jag in i de vackra salerna som är hjärtat av palatset. Här var det mer välbevarat och man kan ana dess forna storhet.

Telouet Kasbah

Telouet Kasbah

Omar och jag åkte vidare längs de krokiga vägarna genom Ouniladalen. Längs hela vår väg ploppade gamla berberbyar upp sig. Här är livet väldigt enkelt. De allra, allra flesta saknar både El och TV (Hur man nu skulle kunna ha Tv utan el…) och min första tanke var ”hur kan man leva såhär år 2013?”.

En fascinerande värld som är en stor kontrast till livet i Marrakech.

En av de otaliga berberbyarna längs Ouniladalen

En av de otaliga berberbyarna längs Ouniladalen

Dessa har i vart fall elktricitet

Dessa har i vart fall elktricitet

Vi kom fram till Ait Benhaddou till slut.

Detta är också en Kasbah som fungerat som handelsplats längs leden mellan Sahara och Marrakech. Idag är den restaurerad och med på Unescos världsarvslista. Men den tar mycket stryk vid regnoväder då hela staden är byggd på lera. Många av invånarna har flyttat till den mer moderna stadsdelen på andra sidan floden men 10 familjer bor fortfarande kvar i denna Kasbah!

Jag frågade Omar om man kunde ta sig till toppen, längst upp i Ait Benhaddou, på något vis och visst kunde man det. Han förklarade vägen och sade att han bjuder på lunch när jag kommer tillbaka. Jag snirklade mig uppåt och efter ett tag så nådde jag den härliga utsikten över Ouniladalen.

Ait Benhaddou

Ait Benhaddou

På väg genom Ait Benhaddou´s lerbyggnader

På väg genom Ait Benhaddou´s lerbyggnader

Omar bjöd på den utlovade lunchen som självklart bestod av couscous. I Marocko är det antingen det eller Tagine (en sorts gryta) som erbjuds. Det finns i princip dessa två rätter att välja på och jag måste väl erkänna att jag tröttnade ganska snabbt på den Marockanska maten. Denna couscous smakade dock perfekt efter en lång dag i Atlasbergen.

Jag Åkte sedan vidare mot Atlantkusten och sedan norrut och om det kommer det att handla om i nästa del.

Annonser
av travelante

One comment on “Marocko. Bland Minareter och Medinor – DEL 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s