Kalaallit Nunaat – Västra Grönland

Jag landade i Kangerlussuaq med vetskapen att detta året visst skulle vara det varmaste någonsin i Arktis. Isen skulle ha minskat till rekordlåga nivåer och då tagit det tidigare bottenrekordet från 2007.

Det visade sig att även min resa skulle påverkas snabbare än jag anat av den Arktiska sommarens ovanligt varma sol och issmältning.

Jag var äntligen tillbaka i mitt kära Arktis ditt jag återvänt så många gånger nu! Jag var på Grönland!

Kalaallit Nunaat (Inuiternas land) eller som vi närmare känner denna världens största ö, Grönland, tog emot mig med det sedvanliga lite grådaskiga arktiska vädret som mött mig flera gånger förrut här uppe ovan polcirkeln. Jag var på Västra Grönland. På väg till Ilulissat. Men stannade en dag i Kangerlussuaq.

Samhället är i princip endast en flygplats. Mellan 1941-1992 hade amerikanarna en flygbas just här och idag har Kangerlussuaq den enda landningsbanan som kan ta emot större flygplan. Samhället är alltså navet på Grönland. Alla passerar här som ska någonstans.

Kangerlussuaq ligger längst inne i fjorden med samma namn, bara 25km ifrån inlandsisen. Ett ganska deprimerande ställe. 500-600 invånare som mer eller mindre är utslängd på morändeltat där floden från inlandsisen flyter ut i fjorden.

90% av Kangerlussuaq är med på denna bilden

90% av Kangerlussuaq är med på denna bilden

 Jag hade som mål att vandra iväg lite denna dag för att om möjligt få se några av de ganska många Myskoxar som lever i området. Jag blev dock varnad för dessa då deras humör kan vara lite si och så och fick rådet att inte stå på högre mark än djuren. Då brukar de känna sig hotade och kan gå till utfall. Det var alltså låg profil och gärna på lägre höjd än myskoxarna som gällde. Jag hade kollat in kartan och skulle gå över floden och upp över bergskullarna på andra sidan. Där brukade Myskoxarna hålla till och äta.

Jag kom inte långt.

Jag kom inte ens över bron. Det varma vädret på Grönland hade fått inlandsisen att smälta så till den grad att den så vanligtvis ganska stillsamma  Qinnguata Kuussua floden blivit ett rytande monster och slitit med sig den 60år gamla bron för ca 2 veckor sedan. Man kan säga att klimatförändringarna som försegår på vår jord stoppade min utflykt här och nu. I 60 år har alltså bron stått där med till sist fick avsmältningen den att ge vika. Skrämmande såklart.

Jag bifogar med en liten film som jag hittat som visar när floden drar med sig det mesta… http://youtu.be/WrIX-WzWA8k?t=48s

På gräskullarna på andra sidan floden hade jag tänkt leta Myskoxe...

På gräskullarna på andra sidan floden hade jag tänkt leta Myskoxe…

...men bron var alltså bortspolad av avsmältningen från inlandsisen

…men bron var alltså bortspolad av avsmältningen från inlandsisen

Det blev inga Myskoxar. Det blev istället vandring upp på berget bakom byn. En strålande utsikt över fjorden och Kangerlussuaq belönade mitt ganska hårda arbete uppför. Den första bilden är tagen från den turen.

Kangerlussuaq är som sagt ett ganska deprimerande ställe men med vacker omgivning. En dag räcker gott och väl och när propellerplanet tog mig norrut till Ilulissat så såg jag framför mig ett helt annat ställe…

Närmare nordpolen än Köpenhamn

Närmare nordpolen än Köpenhamn

I Ilulissat var det som att komma till Grönland på ”riktigt”. 18 sommarvarma grader i Kangerlussuaq hade bytts ut mot nätt och jämt tvåsiffrigt. I Discobukten flöt gigantiska isberg som norra halvklotets mest produktiva glaciär Sermeq Kujalleq givit ifrån sig. Glaciären dränerar ensam otroliga 6.5% av hela Grönlands inlandsis och står för 10% av alla Grönlands isberg ute till havs. En del så stora som 1km höga!

Ilulissat vid Discobukten

Ilulissat vid Discobukten

Ilulissat är Grönlands tredje största samhälle på ca 5600 invånare och den första dagen spenderade jag med att strosa runt i närområdet. Byn låg väldigt, väldigt vackert och inramades av de ständigt förbiflytande isbergen.

Hjärtat i Ilulissat, hamnen.

Hjärtat i Ilulissat, hamnen.

Det är inte bara männskor som bor här utan även 3500 slädhundar. På sommaren är det semester för denna renrasiga hund och runt Ilulissat låg det hundar överallt som väntade på en kallare årstid och att få dra och dra och dra och dra och…

slädhundar i väntan på vinter

slädhundar i väntan på vinter

Ilulissat

Ilulissat

Jag vandrade runt och fascinerades av vart jag verkligen befann mig. I en isolerad by långt, långt ifrån i princip allting. Jag fullkomligt njöt i kvällssolen av känslan av avlägsenhet. Det är svårt att säga vad det är, men jag gillar den…

Även om Ilulissat och för den delen hela Grönland är avskärmat i mångt och mycket från resten av Europa och Nordamerika så är det ganska märkligt hur ett samhälle på 5600 invånare kan ha i princip allting. Här finns affärer, bank, post, polis, brandkår, restauranger, bar, mer affärer, ja till och med en egen TV-kanal!

Ett samhälle i den storleken i Sverige har idag en nedlagd mack och en pizzeria kvar. Medans här fanns det i princip allting. Det går naturligtvis inte ihop ekonomiskt utan Grönland har ju stora bidrag från Danmark på ca 3 miljarder per år. Det är även det ekonomiska som får Grönländarna att tveka om fullständig självständighet. Självständigheten har utökats och idag behöver Grönland i princip bara ”trycka på en knapp” för att bli en egen stat. Men som sagt, det ekonomiska stödet är idag viktigare…

Fascinerande språk, äntligen vet jag varför bokstaven "Q" finns...

Fascinerande språk, äntligen vet jag varför bokstaven ”Q” finns…

Den andra dagen åkte jag ut på Discobukten och ut i isbergens land. Ett fantastiskt landskap där isen helt bestämmer livsvillkoren och hur landskapet ska se ut. På Svalbard så stoppade isen mig från att besöka den rysska bosättningen Barentsburg men här var den lite mer på min sida. Vi sicksackade mellan de gigantiska isbergen och här och var ploppade ett sälhuvud upp och tittade nyfiket på vad det var för stort som kom in på hans territorium.

Ute på Discobukten

Ute på Discobukten

Efter ett par timmar dök det ensliga samhället Ilimanaq upp längs kusten. Denna utpost med ett 80-tal invånare som helt försörjer sig på jakt och fiske är också ett bra tillhåll för Discobuktens valar. Och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän vår kapten hade fått syn på en grupp Vikvalar som följde vår färd bland isbergen. De var 2-3 stycken och det är som alltid väldigt fascinerande med dessa stora djur omkring sig. Vi hade en halvtimme tillsammans med dem innan de antagligen tröttnade och försvann spårlöst.

Två stycken Vikvalar gjorde oss sällskap i Discobukten

Två stycken Vikvalar gjorde oss sällskap i Discobukten

Ilimanaq

Ilimanaq

Isberg i alla dess former passerades. Ibland bara ett tiotal meter ifrån isväggen och man hade ju en stilla önskan om att isen inte skulle krackelera just nu, när jag passerade. Det var inte många plusgrader. Vinden över både isen och vattnet gör att även luften kyls ner och det var riktigt kyligt. Någon stress över den globala uppvärmningen kände man inte här direkt…

Men faktum är att även Ilulissat har blivit varmare. Glaciären Sermeq Kujalleq har dragit sig tillbaka en oerhört lång sträcka på bara de sista tio åren. Det varmare havet har fått räkfisket att slå igen på sydgrönland. Men det varmare klimatet har ockå medfört en del positiva saker. Fisket efter Torsk har blivit bättre. Fiskebåtarna kan också vara ute längre på det isfria havet.

Vår Grönländska lilla båt tuffar på

Vår Grönländska lilla båt tuffar på

Dag tre så var planen att vandra längs med isfjorden.

Det började dock dåligt med ett strilande regn på morgonen när jag åt frukost. Så jag sköt lite på planerna, det var ju ingen panik. Här har midnattssolen precis gått ner och det är ljust dygnet runt. Jag hade all tid i världen. Framåt lunchtid regnade det fortfarande, men lite mindre. Jag hade tröttnat på att vänta och begav mig iväg med lunchmackor och choklad i ryggsäcken. Det var ett bra beslut då regnet visade sig sluta inom en timme.

Vid mynningen av Isfjorden ut i Discobukten så strandar de stora isbergen. Här är det bara ett par hundra meter djupt och de går helt enkelt på grund. De sitter fast här tills de antingen smällt till en storlek där de kommer loss eller blir borttryckt av bakomvarande isberg på väg ut i bukten.

Isfjorden, Lägg märke till människorna på isen

Isfjorden, Lägg märke till människorna på isen

Jag passerade Sermermiut, en 4000år gammal ruin efter en antik bosättning. Ruin var väl egentligen att ta i då det mest bestod i lite upphöjningar i marken där husen hade stått. Efter en timme kom jag till mitt delmål för dagen, nämligen Seqinniarfik eller som det heter på danska ”Holms bakke”. En utsiktspunkt över isfjorden som var med i ett avsnitt av BBC´s fantastiska dokumentärserie ”Människans planet ” .

Varje år den 13:e Januari klockan 12:47 samlas invånarna i Ilulissat här och hälsar solen välkommen åter efter månader av ständigt mörker. Det är då man kan se de första solstrålarna över horisonten och bara en vecka senare når solen även själva Ilulissat.

När jag stod där på Holm´s bakke kan jag bara föreställa mig vilken känsla det måste vara för byborna när dom äntligen får se ljuset igen.

Idag var det dock varken ständigt mörker eller någon sol utan en tråkig, grådaskig himmel som nästan flöt ihop med isfjorden.

Seqinniarfik (Holms bakke) där solen kommer åter 13:e Januari varje år

Seqinniarfik (Holms bakke) där solen kommer åter 13:e Januari varje år

Jag fortsatte att vandra längs Isfjorden och det blev säkert över 1 mil sammanlagt. Det underbara med Grönland är att jag inte såg en enda människa på hela dagen. Bara jag och naturen.

Jag avslutade min tid på Grönland genom att gå och äta en Myskoxburgare och dricka en Cola. En perfekt avslutning för detta året uppe i underbara Arktis!

Jag har nu varit på Grönland två gånger. Både på Östra och som nu, västra sidan. Ska jag jämföra de två så är landskapet mer extremt och vilt på Östra sidan vid Kulusuk/Tasiilaq och Ittoqqortoomiit (Scoresbysund). Den senare har ju den absolut häftigaste inflygningen jag någonsin upplevt med ett plan som loopar sig nedåt i en spiral och landar på den enda platta punkt som finns på Östra Grönland. Det är ju även på denna sidan av Grönland som de högsta bergen finns. Så det är lite mer spektakulärt på östsidan.

På västsidan bor ju alla människor. 90% av Inuiterna/Grönländarna bor på västra sidan av Grönland och här finns då följdaktligen fler byar och samhällen och fler platser att besöka. Och så Discobukten med dess isberg som ju är med på Unescos världsarvslista och som är riktigt, riktigt vackert och häftigt.

Jag kommer såklart att komma upp till Arktis fler gånger. Nunavut med Baffin Island och Hudson Bay lockar, Svalbard lockar igen och Alaska.

Annonser
av travelante

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s