Namibia Del. 3 – Namib-Naukluft NP

Swakopmund, som blev vår bas i området för de närmsta tre nätterna, visade sig vara Namibias trevligaste stad. Ett ganska charmigt samhälle på 34 000 invånare med massvis av tyskinfluerade byggnader från kolonialtiden. Här lämnade vi också campinglivet för några dagar för en lite varmare tillvaro på det trevliga Guesthouse Gruner Krantz.

Närheten till havet var på både gott och ont. Det ”goda” var fantastiska solnedgångar i havet, trevliga cafe´er vid vattnet samt en trevlig atmosfär. Det mindre bra var den kyliga vinden från den kalla Benguelaströmmen som i sin tur bäddade in staden i en ständig morgondimma tills solen värmt upp luften så pass mycket att dimman inte orkade hålla sitt tag.

Swakopmund

Swakopmund

En dag åkte vi de 20km till Walvis Bay. En lite större stad än ”Swakop” men mycket sterilare och helt utan charm. Anledningen till att vi var här överhuvudtaget är att staden är en utgångspunkt för en båttur ute i SydAtlanten samt till Namib-Naukluft NP.

Morgondimman var ännu tät när vår katamaran lämnade hamnen i Walvis Bay. Det var kallt, 7-8 grader. Jag visste dock att inom en timme eller två skulle det bli både varmt och en molnfri himmel. Så var ju varje dag här i Namibia. Just nu puttrade vi dock fram i en gråslaskig sörja utan den minsta sikt över omgivningen.

Det dröjde dock inte länge förrän Pelikanerna hade upptäckt vår båt och gjorde oss sällskap. sist jag såg Pelikaner var på Aruba i Karibien. Där fullkomligt bombade dom stranden med sina ”fiskletardyk” och det var inte ovanligt att en sådan bomb inträffade bara ett par meter ifrån mig. Då var det nästan lite skrämmande. Den här gången var dom bara vackra. Det var den stora vita Pelikanen som gjorde oss följe ut i SydAtlanten.

Vit Pelikan

Vit Pelikan

Lagunen är helt naturlig och bildar den största hamnen i hela Namibia med sandbarriärer som skyddar från det vilda havet. Ute på en av dessa sandbarriärer som kallas Pelican-point lever en stor sälkoloni. Inte i närheten av den vid Cape Cross men vattnet formligen sprudlade av liv. Snart kom även nyfikna delfiner fram till båten. Både Flasknosdelfiner och den mindre, helt endemiska Heaviside´s Delfinen.

Vattnet i Lagunen innehöll lika mycket liv som på land i Etosha och jag reflekterade ännu en gång över vilket fantastiskt djurliv Namibia har. Verkligen unikt.

På tur ute i SydAtlanten

På tur ute i SydAtlanten

Mycket riktigt försvann dimman efter hand och dagen blev precis sådär molnfri och solig som alla andra dagar i Namibia. Överallt i Lagunen låg det Ostron-odlingar. Att Odla Ostron är en stor industri här i Walvis Bay. Vattnet här är otroligt produktivt för Ostron och de växer flera gånger snabbare än på andra ställen i världen. Jag är ingen stor beundrare av Ostron men det serverades sådana hej vilt överallt under vår tid vid kusten.

Plötsligt ropade skepparen ”WHALE!”.

20 minuter rakt ut i havet, långt ifrån skyddet från lagunen hade några fått syn på en val och vi styrde givetvis ut på det böljande blå. Och böljade, det gjorde det. SydAtlanten är otämjd och vild och det finns en anledning att så många vrak ligger vid Namibias kustlinje.

En stor duns hördes! Det som inte fick hända, hände. En äldre gentleman tappade greppet om relingen och föll rak lång längst fram i båten. Folk greppade honom blixtsnabbt. Vilket såklart var tur. Han kunde lika gärna ha glidit emellan relingen och båtens skrov och helt enkelt åkt i det vilda havet. Resten av tiden satt han ner…

Valen var en Knölval som tog för sig av vad den kalla Banguela-strömmen förde med sig i matväg. Även om Valar inte är ovanliga här så är det långt ifrån varje dag de visar sig. Vi hade således tur!

Knölval äter i Banguelaströmmen utanför Walvis Bay

Knölval äter i Banguelaströmmen utanför Walvis Bay

Efter en halvtimme med Valen var det dax att lämna den i fred och åka tillbaka mot land. Lunchbuffe´ intogs på båten och självklart serverades det även här en massa Ostron…  Väl i land var det dax att styra upp nästa del, nämligen Namib-Naukluft NP.

Att utforska den här delen av Namib-Naukluft NP är inget för en vanlig chaufför. Här saknas helt vägar och det är offroadkörning som gäller. Det krävs även tillstånd att befinna sig i området. Både chaufför och tillstånd hade vi såklart.

Målet var att se Sandwick Harbour, 80km söder om Walvis Bay. En av de mest svåråtkomliga platserna överhuvudtaget i Namibia. Inte på grund av dess avlägsenhet (Nåja, allt i Namibia är på sätt och vis avlägset) utan pga dess läge. Sandwich Harbour är som en naturlig liten hamn, en minilagun. Tidigare försegick valjakt här men nu är det mest känt för sitt spektakulära läge samt fågelliv.

 Eftersom det saknas vägar så sicksackar man sig fram med  4×4 Jeepen mellan sanddynorna och längs kustlinjen. Under en enda timme om dygnet är det möjligt att nå ända fram. Då det är Ebb och det bildas en smal passage att ta sig fram med bilen. Det gäller att hålla tiden… någon andra chans finns inte och är man sen är man instängd. Vår färd skulle ta oss upp på höga sanddynor med fantastisk utsikt över kusten och Sandwich Harbour.

Efter 20km passerar man saltproduktionen som försegår här. Man utvinner helt enkelt salt i stora bassänger som färgats röd av en speciell Alg. Samma alg som sedan stora grupper av Flamingos går och smaskar i sig och därav deras rosafärgade nyanser. Efter dessa bassänger och Flamingos börjar STORA sanddynor torna upp sig. Man funderar så smått på om det faktiskt ska gå att köra bil här?

Jag förstod nu varför man inte ska bege sig hit på egen hand med bil (Till fots eller med cykel hade vart enklare). Jag hade inte kommit många meter på egen hand. Körningen är den mest extrema alla kategorier som jag upplevt och det var vackert! Oj så vackert! Oj så fruktansvärt spektakulärt!

Spektakulär körning i Namib-Naukluft NP

Spektakulär körning i Namib-Naukluft NP

Området var sagolikt. Till skillnad mot Skeleton Coast norrut så störtar här sanddynor på ett par hundra meter rakt ner i havet och bildar en kontrast som inte kan liknas vid någonting.

Att sanddynor går rakt ner i havet såhär är väldigt ovanligt. Det existerar bara på 3-4 platser i hela världen. Oftast är det någon form av strand eller kustlinje emelllan. Men inte här alltså. Platsen på toppen av sanddynorna med milsvida utsikt är bland det mest spektakulära jag upplevt under mina år ute i världen. Jag kan faktiskt sträcka mig till att platsen tillhör spektakulärtoppen tillsammans med soluppgång över Mount Everest i Tibet och Maccu Pichu i morgondimman. Detta var helt klart på samma nivå och kom att bli höjdpunkten (Tillsammans med Leoparden) på min resa runt Namibia.

Namib-Naukluft NP

Namib-Naukluft NP

Sandwich Harbour längst bort i bild

Sandwich Harbour längst bort i bild

Området får i genomsnitt mindre än 10mm per år, vilket gör det till ett av världens absolut nederbördsfattigaste område. Döm om min förvåning när vi även upptäckte en del djur här. Både Schakal och en grupp Springbock spatserade helt obehindrat i öknen. Hur kommer det sig? Vad gör dom här? Det var en lätt overklig syn.

Svaret på gåtan finns återigen i den kalla Banguelaströmmen ute i havet. Som för in dimma över ökenlandskapet och den fuktiga luften tas upp blixtsnabbt av en del växter. Så här och var fanns det faktiskt växtlighet, trots att det aldrig regnar. Och finns det växter så finns det djur…

En grupp Springbockar mitt i Namib-Naukluft öknen

En grupp Springbockar mitt i Namib-Naukluft öknen

Vi lämnade den hänförande utsikten och letade oss lite skydd för den ganska starka vind som förde med sig sandkorn som i princip satte sig överallt. En plats i lä för lite sen middag som självklart innehöll ännu mer ostron… 

Några Italienare, de båda chaufförerna och så vi två från Sverige , tillsammans i världens äldsta öken och med en uppdukad plockbuffe’ med Champagne. Ja, livet har kanske aldrig varit bättre. En fascinerande plats som jag egentligen aldrig ville lämna utan utforska mer av. Tyvärr var tiden slut och mörkret närmade sig. Det var åter dax att leta sig tillbaka till i första hand Walvis Bay och i nästa steg vårt hostel i Swakopmund.

Kan det finnas en bättre middagsplats?

Kan det finnas en bättre middagsplats?

 Efter tre nätter var det dax att åka vidare. Dagsetappen skulle bli Swakop – Sossusvlei. Den senare är kanske det mest kända området i hela Namibia. Det är ifrån Sossusvlei de flesta bilder är tagna ifrån Namibia och det är här världens största sanddynor finns. Vi åkte iväg på C14, en enslig väg rakt igenom Namib-Naukluft. Sand, torkat gräs och långa raksträckor var det som erbjöds. Inte lika vackert och kuperat som i Damaraland, men annorlunda och intressant. Några berg tonade upp sig i horisonten. Vi såg dom hur länge som helst. De kom närmare och närmare och närmare… och väl framme vid Kuiseb Pass så markerade dessa väldigt märkliga bergsformationer slutet på öknen och början på lite mer kuperad och växtrikare landskap.

Kuiseb Passet var inte särskilt högt (Det finns inga höga berg i Namibia) men hela bergsformationen lutade i en och samma riktning, precis som om någon hade strimmlat berget med en kniv. Utan att veta så gissar jag på att det är isens framfart i forntiden som bildat detta.

Kuiseb Pass, lägg märke till vägen i höger bildkant

Kuiseb Pass, lägg märke till vägen i höger bildkant

Området var ett välkommet avbrott i den annars ganska monotona ökenkörningen. Det var också väldigt vackert. Vi stannade på ett par platser för att se oss omkring och fota.

Lunchstop blev det i Solitaire. Att kalla denna ”håla” för ett samhälle är väl inte rättvist utan snarare en vägkorsning där 3-4 hus hade byggts upp. Även en mack med tillhörande restaurang fanns. Här blev det en Zebraburgare och en iskall Cola.

I Solitaire är dom rädda om sina djur...

I Solitaire är dom rädda om sina djur…

På eftermiddagen  kom vi fram till Sesriem. Här är parkhögkvarteret och checkpoints för vidare färd in i Namib-Naukluft NP. Ja, det är samma nationalpark som den vid Sandwich Harbour. Vi är bara långt mer söderut och långt ifrån havet. Parken är faktiskt så stor att den är den fjärde största i hela världen och täcker en yta större än Schweiz. Det första som slog mig i Sesriem var ”Oj vad människor”. Under hela tiden i Namibia har det varit nästan folktomt. Men här verkar de har samlats. Campingen var nästan helt full och vi hade tur som fick en extraplats. Tillstånd fixades för morgondagen. Grindarna till parken öppnas vid soluppgång, i det här fallet klockan 06:10 och det är vid soluppgången parken och sanddynorna är som allra vackrast. På samma sätt så stängs parken vid solnedgång och då gäller det att ha hunnit ut.

Just solnedgången var nu endast en timme bort och alldeles innanför grindarna finns en utmärkt plats att se detta, nämligen Elim Dune. Som är den sanddyna som ligger allra närmast Sesriem Campingen. Vi åkte dit och klättrade upp på sanddynan som tog sisådär 40 minuter och bevittnade denna solnedgång över Öknen.

Den varmaste tältnatten i Namibia var ett faktum, ja jag satt i T-shirt hela kvällen! innan klockan ringde strax efter 05. Det var dax för frukost och att packa ihop tältet och bege sig in bland världens största sanddynor, Sossusvlei!

Sossusvlei i soluppgången

Sossusvlei i soluppgången

Hela morgonen och förmiddagen spenderades i Sossusvlei. Där det klättrades sanddynor, tömdes sand ur skorna och fotades en massa. En rivande vind uppe på sanddynorna gjorde tillvaron där mindre trevlig. Denna vind får toppen på dynorna att vara i ständig rörelse. Yrande sandkorn och kameror har aldrig varit bästa vänner och jag var helt klart orolig och skyddade kameran så bra det bara gick.

Vinden utplånade mina spår på några minuter

Vinden utplånade mina spår på några minuter

Området var vackert. Inget snack om den saken. Jag saknade dock ”vildmarks”-känslan som jag hade vid Sandwich Harbour. Kanske var det för att här var så mycket folk? Kanske att Sossusvlei är mer lätttillgängligt? eller kanske nånting helt annat?

Men vackert var det i den låga morgonsolen . Den röda färgen är ett tecken på hur gammal dessa sanddynor verkligen är. Sanden har oxiderat och bildat järn. Det är det som har den röda färgen. Ju rödare sand, desto äldre.

Sossusvlei

Sossusvlei

Det mest magiska i området visade sig finnas en bit vandring över en sanddyna. Nämligen en liten dal vid namn Dead Vlei. Denna dal är egentligen en uttorkad underjordisk flodbädd. Det rann vatten här under ytan för x antal hundra år sedan. Sedan fick nånting vattnet att ändra riktning och flöda åt något annat håll och kvar blev de döende träden. En del träd är över 500 år gamla! De står där, som en relik från förr. Och Dead Vlei är verkligen en magisk plats. Ett sagolandskap.

Dead Vlei

Dead Vlei

500 år gammalt träd i Dead Vlei

500 år gammalt träd i Dead Vlei

När klockan visade mitt på dagen var det dax att säga adjö till Sossusvlei och hela Namib-Naukluft NP. Vemodigt såklart, vi hade ju trivts så bra ihop. Vi åt våra medhavda lunchmackor och innan vi lämnade området besökte vi också Sesriem Canyon. En 1 km lång och 30 meter djup canyon där Tsauchab-floden grävt ur berget genom årtusenden.

Dax att ta farväl från Sanddynorna

Dax att ta farväl från Sanddynorna

Vandring i Sesriem Canyon

Vandring i Sesriem Canyon

Vi letade oss ner i canyonen och vandrade en sväng. Detta var det sista vi gjorde innan färden mot Södra Namibia och Luderitz tog sin början. Om upplevelserna i Södra Namibia berättar jag om i nästa del. Så fortsätt att följa med!

Annonser
av travelante

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s