Namibia del. 2 – Skeleton coast genom Damaraland

Efter att ha lämnat Etosha va siktet inställt på den mytomspunna Skeleton coast. För att ta oss dit åkte vi igenom det vackra Damaraland i de nord/centrala delarna.  En trevlig överraskning, och Damaraland visade sig ha Namibia´s vackraste landskap under min vistelse i landet. Kuperat, med berg och en semi-öken som bestod av låga buskar och mängder med stenformationer. Här hade de senaste regndropparna kommit i Maj. Snart 3 månader sedan och det är långt  ifrån alla år det ens regnar här…

Resan mot kusten började med att vi fick backtracka till den lilla staden Outjo. Där tankades bilen upp och en 40 kronors lunch intogs på ett trevlig cafe´. När vi skulle betala och åka iväg så insåg vi att det också ingick 2 stora bakverk med i lunchen. Dessa togs med för senare bruk. Helt klart värde på den där lunchen…

Damaraland

Damaraland

Den lilla staden Khorixas på 6000 invånare passerades också. Men annars var det tunt med samhällen. Det kunde gå timmar innan ett hus visades sig efter vägen. Namibia är världens 34:e land till storleken och befolkningstätheten är den näst lägsta i hela världen. Bara Mongoliet är glesare befolkat.

Här fanns verkligen inga människor. Det började jag förstå nu… Bara oändligt med natur och ren vildmark. De få bilar man mötte längs vägen var nästan uteslutande andra hyrbilar. Således turister. Det var en skön frihet. Man kunde stanna vart som helst och göra vad som helst om man kände för det.

Vi siktade in oss på ett av områdets populäraste ställe, Twyfelfontein och dess kända grottmålningar. Dessa härstammar från bushmen som bodde i området från 6000år tillbaka i tiden och framåt. Twyfelfontein har idag en av Afrikas största koncentrationer av stenmålningar. Landskapet var vackert, otroligt vackert. Och målningarna förvånansvärt välbevarade efter att ha befunnit sig helt exponerad i upp emot 6000år…

Historia i Twyfelfontein

Historia i Twyfelfontein

Vackra Damaraland

Vackra Damaraland

Den märkliga växten Welwitschian växte lite här och var. Denna ”levande fossil” som kan bli uppåt 2000år gammal lever endast i den Namibiska öknen. Den är en mästare på att samla vatten från den lilla nederbörd som existerar samt från dimman som ibland blåser in från havet.

Den endemiska växten Welwitschia

Den endemiska växten Welwitschia

Jag reflekterade över hur gammalt allting var. Här befann jag mig på en av jordens äldsta öknar med målningar från bushmen som är 6000år gamla samt omringad av växter på ett par tusen år… dessutom på den kontinent där människans historia började.

Dagen efter visade sig historien ännu en gång. Vi stannade till vid några fossilerade träd som nu naturen på egen hand börjat visa för omvärlden. De har tidigare varit begravda i marken. Nu har vinden blåst bort en del sand och dessa märkliga träd, som nu är lika hård som sten, har kommit fram. Den torra luften och bristen på regn har gjort träden hård som sten och därmed bevarats i 260 miljoner år!

Det var en svindlande tanke på vad dessa träd faktiskt har upplevt i form av dinosaurier och en jord som inte alls påminner om vår…

Träden följde med isen under de istider som också plågat denna kontinent. De kom från regnskogen i Centralafrikanska republiken. Idag existerar inte dessa träd. Bara fossilerna är kvar. Damaraland har verkligen en uråldrig historia.

Typisk Namibia-camping

Typisk Namibia-camping

Vi fortsatte därefter mot kusten i ett landskap som blev mer och mer extremt. De låga buskarna försvann och sanden tog över helt.

Här gäller det att se upp!

Här gäller det att se upp!

Till slut nådde vi kusten och Skeleton Coast!

Bara namnet fascinerar och denna kuststräcka som sträcker sig hela norra Namibia upp till Angolas gräns är ju nästan värt ett besök bara för dess namn. Ett namn som kommer sig av alla val och säl -ben som existerade på denna kuststräcka när denna industri var aktiv för ganska länge sedan nu. Men även de otaliga skeppsvraken som finns här har satt sin prägel på namnet. Över 1000 skepp av olika storlekar har förlist här genom åren.

Platsen är otroligt ogästvänlig. Mindre än 10mm regn per år, starka strömmar och en ständig kustdimma från den kalla Banguela strömmen som för upp kallt och produktivt vatten från Antarktis gör området till en i mångt och mycket makaber plats. Starka vindar och en tidigare undermålig navigering gjorde också sitt till att så många fartyg förliste just här.

Skeleton coast gör själ för namnet

Skeleton coast gör själ för namnet

Många av fartygen är sedan länge begravda  eller har blästrats sönder av den finkorniga sanden och nu är en del av kustremsan. Modernare utrustning och fartyg gör också att det numera inte fylls på med nya vrak. Några kan man dock se och självklart skulle vi ut på vrakletning. Vi siktade in oss på vraket Winston. En fiskebåt som grundade här 1970. Den sista delen av vägen ute i den karga saltöknen var en katastrof och fyrhjulsdriften på Toyotan fick användas.

Vägen till vraket Winston, Skeleton Coast

Vägen till vraket Winston, Skeleton Coast

 Vi kom fram till vattnet och vågade inte åka längre. Gick ut ur bilen och tittade oss omkring. Ingen Winston…

Hade sanden äntligen sagt sitt slutord och förpassat Winston till ”skeppshimlen”? Vi bestämde oss för att gå en sväng längs kustlinjen. Höger eller vänster? Det blev höger. Ganska snart såg vi honom. Inte mycket återstod av den gamla fiskebåten. Sanden hade nästan svalt allt. Bara hytten och fören återstod nu som två öar i ett sandhav. Men där var han i alla fall… Winston! Vraket på Skeleton Coast.

Vraket Winston från 1970

Vraket Winston från 1970

Skeleton Coast är väl jämte den Tibetanska högplatån den mest ogästvänliga plats jag besökt. Kargt, öde och på nått sätt vackert. Att livsvillkoren här är hårda visade inte minst det otaliga kadavren av sälar längs kusten. Den torra luften, brist på rovdjur och inget regn gör att kadavren ligger kvar länge som mumifierade statyer och allt som allt ger det en stark känsla av hur hårda livsvillkoren faktiskt är längs denna extrema kuststräcka som inte för inte kallas Skeleton Coast…

Sälkadaver pryder Skeleton Coast

Sälkadaver pryder Skeleton Coast

Vägen längs Skeleton Coast

Vägen längs Skeleton Coast

Vi vände vid Winston. Du kan åka ca 15 mil ytterligare norrut innan du behöver specialtillstånd för att ta dig ännu längre mot Angolas gräns. Men vi vände alltså här. Swakopmund är en utmärkt bas för området och det var även dit vi var på väg för natten. Men innan dess så stannade vi också vid Cape Cross, 12 mil norr om Swakopmund.

Namnet kommer från den Portugisiska upptäcktsresanden Diogo Cao som 1482 landsteg just här och reste ett kors.

Idag är Cape Cross hemvist för världens största koloni av Pälssälar. Under vissa perioder av året innehar kolonin 210 000 sälar! Och ja…det var en ganska surealistisk syn där ute på udden. OJ va säl!!  I vattnet, på land, på varandra, överallt! Säl, säl ,säl, säl…

Redan när man öppnade bildörren förstod man att det nog var en ganska stor koloni. Lukten som mötte mig var påtaglig. Och det luktade INTE nybakade bullar. Lukten till trots så spenderades ungefär en timme bland sälarna. Där de flesta sov men där även en hel del action försegicks. Hanar som slogs, ungar som kommit bort och desperat skrek på sin mamma och honor som diade sina ungar. Ihjälklämda halvruttnade sälar låg mitt i kolonin. Allt i en härlig mix.

Världens största pälssälskoloni på Cape Cross

Världens största pälssälskoloni på Cape Cross

Tiden på Skelettkusten är nästan över för denna gången och vi styrde Toyotan mot Swakopmund. Men innan vi kom fram och ungefär 1 mil utanför Henties Bay låg ytterligare ett vrak. Ett helt nytt sådant. Det senaste tillskottet bland de över tusen förlista fartygen hade strandat för bara tre år sedan. En fiskebåt från Angola hade fått motorproblem i dimman och utan en fungerande radiokommunikation hade deras resa slutat just precis här. Skarvarna hade redan börjat göra sig hemmastadda. En dag kommer sanden och vågorna att ta även detta fartyg ner i sin grav.

Fiskebåt från Angola som förlist i dimman

Fiskebåt från Angola som förlist i dimman

Swakopmund´s bebyggelse sågs i horisonten och vi lämnade nu Skeleton Coast för några nätter på Hostel. Härifrån tänkte vi besöka Lagunen utanför Walvis bay och en tur i den mycket otillgängliga Namib-Naukluft nationalpark där jag hoppas få se Sandwich harbour. En av de mest svåråtkomliga platserna i hela Namibia.

Detta berättas det om i nästa del.

Annonser
av travelante

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s