Patagonien. DEL 2

Under bussfärden mellan El Calafate och El Chalten funderade jag på vart jag egentligen befann mig. Vad påminde detta om?

Det karga landskapet drog mig åt Tibet. Men det var inte lika extremt. Och dessutom lite mer skog, vacker urskog. En annan del drog mig till vissa delar av Sydön på Nya Zeeland. En kombination av Tibet och Nya Zeelands sydö kanske?

Jag kom fram till…

…att det helt enkelt inte fanns nått liknande som Patagonien. I alla fall inte från de platser jag har besökt. Patagonien är unikt. Det räcker med att titta upp i skyn för att förstå att man befinner sig på en unik plats på jorden. Där bildar molnen sådana formationer att Picasso torde vara grön av avund. En speciell slags moln jag inte sett någon annanstans.

Patagonien

Patagonien

 
El Chalten är ett litet samhälle där det första huset byggdes så sent som i början av -80 talet. Tidigare fanns det ingenting här. Argentina ville muta in området som sitt eget så att inte Chile skulle göra anspråk på densamma och man bestämde sig helt enkelt för att bygga en liten by. Idag bor här ca 600 personer varav egentligen allt går ut på turism och vandring i Anderna.
Bergen Cerro Torre (3102m) och Mt Fitz Roy (3375) Är många gånger huvudmålet för dessa vandringar. Så även för mig.
Dessa två berg är trots sin inte särskilt respektingivande höjd klassad som två av de absolut svåraste bergen i världen att bestiga och dom lockar klättrare från hela världen.
 
Mt Fitz Roy

Mt Fitz Roy

 
Cerro Torre

Cerro Torre

 
Vädret hade fram tills nu varit helt fantastiskt. Nästan för bra för att vara sant…
Och mycket riktigt, under den första natten i El Chalten vaknade jag av att huset knakade i den mycket starka vinden. Ett gigantiskt väderomslag var i antågande. Eftersom vi skulle vandra i tre dagar var det bara att hålla tummarna.
 
Förgäves…
Morgonen efter var det fortfarande otroligt stark vind och när jag blickade upp över bergen var dom insvepta i en grådaskig sörja. ”Det kan inte vara många meter sikt däruppe” tänkte jag för mig själv. Vi funderade till och med på om vi överhuvudtaget skulle gå. Men de tankarna försvann ganska raskt. Och i bergen vet jag hur det är… om fem minuter kan det vara strålande sol igen. Vi började vandra mot Cerro Torre och dess glaciärsjö.
 Ju närmare vi kom slutmålet desto sämre blev vädret. Men skam den som ger upp. Vi kämpade på och skulle till varje pris nå glaciärsjön.
Vilket vi också gjorde. Med minimal sikt och snöblandat regn  som tack för ansträngningen tillbringade vi inte många minuter på denna gudsförgätna plats.
 
Framme vid Cerro Torre

Framme vid Cerro Torre

 
På vägen tillbaka började det så sakteliga klarna upp. ”Typiskt” tänkte jag och kunde ge mig fan på att det på eftermiddagen skulle bli riktigt fint väder vid Cerro Torre.
Ett välbehövligt lunchstop med några baguetter och en snickers intogs i takt med att solen fick allt större utrymme på den Patagonska himlen.
När vi var halvvägs tillbaka var det faktiskt riktigt fint väder igen och hade vi varit vid Cerro Torre just nu hade vi haft en strålande utsikt.
Jag svor litegranna för mig själv men tänkte samtidigt att ”detta är bergen”, såhär är det. Och det är väl delvis därför jag gillar bergen så mycket.
Ingenting blir som man tror och allt kan förändras inom loppet av några minuter.
 
Vi var nu inte alls sugna på att vandra tillbaka. Utan fram med kartan för att se vad vi kunde göra med den nya situationen. Ett litet berg på 800 meter alldeles i närheten såg ut att ha en fin utsikt så det fick det bli!
Mycket riktigt, när vi kom upp hade vi en strålande utsikt över dalen vi precis vandrat igenom. Glaciären som vi några timmar tidigare inte såg från 50 meter var nu synlig från flera kilomters avstånd. Vackert!
 
Dalen vi vandrat i ända bort till glaciären

Dalen vi vandrat i ända bort till glaciären

 
 Dagen efter tog vi en minibuss till Hosteria El Pilar. För att vandra hela vägen tillbaka till El chalten. På så vis skulle vi slippa backtracka som alltid är tråkigt.
Idag skulle Mt Fitz Roy få ett besök var det tänkt.
Men vad som är planerat och vad som blir verklighet i bergen är som ni kanske vet två helt skiljda saker. Den grådaskiga sörjan från gårdagen höll sig kvar och det regnade mycket mer idag. Efter några timmar kom vi fram till punkten där leden antingen viker ner mot el chalten (För ytterligare 3 tim vandring) eller upp på berget för en enastående utsikt över Mt Fitz Roy.
Klockan var nu 12.00 och det regnade och var dimmigt. Det fanns inte en chans att vi skulle ha den minsta lilla utsikt från viewpointen. Det skulle ta oss 1½ timme att ta oss upp dit. Skulle det verkligen vara värt det i detta vädret??
Vi åt vår medtagna lunch medans vi funderade på saken.
 
”Nej” , blev svaret.
Vi skulle inte ha nånting i utbyte av den branta stigningen uppåt. Vi dumpade planen på Fitz Roy och tog återigen upp kartan för att hitta en alternativ plan.
Lösningen blev Piedras Blancas. En glaciär Ca 1 timme bort som stupar brant ner i en kratersjö. Dit skulle vi!
Det såg enkelt ut på kartan men verkligheten var en annan. De sista 100 metrarna tog en evighet då glaciären genom årtusenden släpat med sig stora stenblock som nu låg huller om buller framför våra fötter.
Hur skulle vi nu ta oss förbi detta??
 
Smidigheten och klättringsförmågan fick sig ett rejält test på de regnvåta stenblocken. En inte helt ofarlig manöver bland lösa stenbumlingar.
Till slut lyckades vi nå kratersjön Piedras Blancas.
 
Piedras Blancas

Piedras Blancas

 
Här mötte jag den starkaste vindby jag någonsin känt. Jag fullkomligt flög av stenarna när vinden rasade ner för berget i ett rytande som om vi inte alls fick inkräkta på dennes territorium.
Det var dax att styra vandringskängorna åter mot El Chalten och 4 timmar senare stegade vi in i byn igen.
 
Tiden i El chalten är slut och det är med bilderna från första dagen, då vädret var på min sida som jag kommer att minnas området med de säregna bergen.
 
De säregna Cerro Torre och Fitz Roy

De säregna Cerro Torre och Fitz Roy

 
Los glaciares nationalpark

Los glaciares nationalpark

 
Imorgon skulle bussen gå tillbaka till El Calafate och för mig skulle äventyren fortsätta i Tierra del Fuego, jordens sista utpost.
Om det kan ni läsa i nästa del!
 
To be continued…
Annonser
av travelante

One comment on “Patagonien. DEL 2

  1. Förbannat fint där! Att jag aldrig lyckats ta mig dit, utan hamnat i tråkpikerna istället, flera gånger om.. 🙂 Men helt klart där jag hamnar nästa gång jag är i Latinamerika!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s